Ibland saknar jag den tiden. Den tiden när man var liten. Den tiden när man inte behövde bry sig om att sminka sig eller bära de rätta kläderna, när alla var med alla, när man inte behövde oroa sig för prov eller var tvungen att göra läxor, när man gick hem till varandra efter skolan/dagis, när man hade "bästisar" som skulle vara förevigt och man inte förstått den bittra sanningen. När det enda man bråkade om var vem som skulle få den där sista hinken i sandlådan eller vem som skulle hålla armkrok med vem.

Men man växer upp till verkligheten till slut. Även fast man inte vill så händer det. Och jag måste säga att jag älskar den del av mitt liv.., som liten.  

Jag skriver inte det här för att ni på något sätt ska tro att jag inte är nöjd med det jag har nu. Jag älskar mina kompisar, min familj och skolan är det inget fel på heller. Men jag känner bara för att skriva av mig lite.